Parkour

Parkour grundades på 1980-talet, även om rötterna till träningsformen går längre tillbaka. Parkour handlar om att forcera olika hinder enbart genom att använda kroppen. Man tränar alltså på att ta sig förbi olika hinder på ett snabbt och smidigt sätt med olika tekniker. I parkour tränar man sin fysik genom styrka, kondition och smidighet. Man övar också upp sin balans och mentala styrka, samt vinner ett visst självförtroende när man lyckas ta sig förbi olika hinder. Är man en manlig utövare av parkour kallas man för traceur och är man en kvinnlig utöver kallas man för traceuse. Termen traceur betyder ungefär “att spåra” och ibland kan även kvinnliga utövare kallas för detta. Parkour har rötter från olika träningsmetoder, men grundades först på 1980-talet. En av dem som var inspirationskällorna var George Hérbert som bland annat själv hade inspirerats av afrikanska stammar som han mött under resor i början av 1900-talet. Han fascinerades av deras naturliga styrka och kom att kalla träningsmetoden L’éducation physique virile et morale par la méthode naturells, som betyder ungefär “Fysisk, praktisk och moralisk utbildning i den naturliga metoden”. Hérbert påverkades av en traumatisk händelse då han fick fly från ett vulkanutbrott och började förstå vikten av att vara stark. Hans motto, Être fort pour être utile, var stark för att vara användbar, blev grunden i parkour. Han delade in övningarna i 10 grupper, bland annat att gå, springa och hoppa. Vilka som senare kom att utveckla träningsformen var Raymond Belle och hans son David Belle. Raymond Belle blev som ung utsatt för sexuella övergrepp och när han blev skickad till militärskola började han träna upp sig själv i skogen som en respons på övergreppen. Han blev senare en del av ett elitteam av brandmän med ett enastående rykte. Sonen David Belle följde i faderns fotspår och började inspirera vänner i Lisses i Frankrike. Träningen blev oerhört seriös och senare inkluderade den även hopp, akrobatik och andra typer av rörelser för att graciöst forcera...

Läs mer

Hundsport

Många utav landets över en halv miljon hundägare är så pass engagerade i sitt husdjur att de organiserar sig i det som brukar kallas för hundsport. Paraplyorganisationen för hundsport i Sverige är Svenska Kennelklubben (SKK), och som en underavdelning där finns Svenska Brukshundsklubben (SBK) där människor som vill träna och tävla med sin hund går med. Från början var SBK till för de raser som räknas till bruksraserna som till exempel schäfer eller dobermann pinscher, men idag är alla välkomna med sin hund oavsett ras om bara intresset finns för träning och tävling. De mest historiska tävlingsgrenarna är de så kallade brukssporterna: skydds, rapport, spår och sök. Dessa discipliner härstammar från den tid då hundar fyllde en större funktion inom militären och polisväsendet (och visserligen fortfarande fyller). Skydds är till exempel precis vad det låter som: hunden ska på ett effektivt sätt försvara sin förare mot en angripare, och rapport är en gren där hunden ska springa en lång sträcka (flera kilometer) i skogen med ett ”hemligt” meddelande till sin förare och detta på så kort tid som möjligt. De mer ”lätta” utav de sporter som finns inom ramen för SBK:s kallas för lydnad, och där befinner man sig på en gräsplan och tävlar mot andra i olika moment där hunden ska visa hur väl den kan utföra vissa uppgifter som till exempel att apportera föremål eller komma på inkallning. Det finns även hundsporter utanför SBK. Till exempel så är det vanligt att människor som äger jaktraser tävlar i olika former av jaktprov, eller viltspår. Det sistnämnda är ett test på hundens förmåga att spåra ett skadeskjutet vilt i skogen, och är en mycket vanlig aktivitet för folk som äger till exempel en blodhund (den ras som sägs ha det bästa luktsinnet av alla hundar). Agility är en annan populär sport där både hund och ägare är aktiva i tävlingen som utförs på en hinderbana. Precis som i hästhoppning gäller det för hunden att klara av hindren i rätt ordning så felfritt som möjligt...

Läs mer